"Maglena, stinta! De är folk ute i skogen, hur ska dom finna oss, då vi int orka kåka igen."
"Ta långlurn, gosse", ropade Maglena ifrigt, äfven hon hade sprungit opp, all trötthet var som om den aldrig funnits.
"Hör, de är en fäbostinta, som kåkar å de en, som är fri till att kåka ändå, så grant som det låt."
Ante tog långluren och blåste det mesta han orkade, "tru, pirituut, pruth-tu-hut."
"Dom kåka och ropa efter kvigan."
"Svara Ante så vi få säga att lillkon är åt de här hålle."
"Stinta jag skäms, så ledt som de låt, när jag ska till att blåsa."
"Ska folke vara i ängslan för kon och kanske mista na, om hon lägg ner sig i myran, bara för att du skäms. Hade du int haft långlurn när gammeln skulle sta och rama kvigan så vore hon själ (död) nu. Blås på rappe hör du."
Ante slängde långluren till munnen. Han fick fram så rysliga trumpetande och öronspräckande läten att Maglena måste hålla sig om hufvudet med bägge händer.
Men när han tystnade hördes både kåkning och folkröster närmare.