Sara, som kåkat så grant, såg så snäll och behändig ut.
Hon bar en liten getarkunt på ryggen. Den svängde hon af sig och tog fram ur den aftonvardssmörgåsar med getost och messmör.
Sara talade om för barnen att hon var fäbostinta i prästbodarna, att Elsa var prästens äldsta dotter, som med henne måst ge sig iväg till skogs för att leta efter lilla Gullstjärna, som inte kommit hem kvällen förut med de andra kräken. De voro rädda att björn rifvit henne, för det hade sports, att man sett en ungbjörn på skogen och en kunde inte veta om han nöjde sig med blåbär eller redan tagit vana af att smaka blod.
"Det var min ko", sade Elsa. "Jag har fått mjölka henne alla dagar medan vi varit i fäbodarna, och hon slickade mej och sprang efter mej hvart jag gick. Jag sörjer Gullstjärna förfärligt."
"Inte har björntasse rifvit' na än int, fast han vari efter' na", sade
Ante tvärsäkert. "Han bara skrämde' na. Åt de där hållet sprang hon.
Där är en myra så hon har väl förr lagt ner sig i den. Men om så är så
hinn vi nog få opp' na för då ha hon nyss komm dit."
En långlurlåt ljöd i granna drillar borta från det antydda myrhållet.
"Gulla häller, Kalle ha' funnit Gullstjärna", ropade Sara, röd om kinderna och strålande af fröjd. Hon slängde kunten på ryggen, och drog till med en motkåkning så det ljungade i skogen.
Så sprang hon i väg i sina näfverskor så snabbt och lätt att barnen hade möda att följa henne.
En ko hördes råma vildt och skälfvande.
När barnen hunno fram emot myran sågo de Gullstjärna stå där drypande våt, gyttjegrå om sin annars rödhvita hud.