Kalle, prästgårdsdrängen och Sara, som kommit lite före dem just lagom för att få opp kon ur myran innan hon fick hufvudet i vattsörjan, stodo bredvid henne smekande och pratande upplifvande ord. Sara tackade Kalle som om han hade räddat kon fastän Elsa försäkrade henne att Ante och Maglena ensamma gjort det. Hon anförtrodde sina nya vänner, att Sara var så svag för Kalle så det inte fanns något på jorden som hon inte trodde att han förmådde. Precis så där hade Annika, deras förra fäbopiga varit med Abraham förr i världen och de voro gifta nu.
Kalle hade kommit till fäbodarna just nu. Han skulle klöfja hem med smör och ost om tisdag, då korna skulle hem i huvela (höbergningstid), men inte behöfde han väl komma redan på lördag för det. Nej det var bara för Saras skull.
Elsa höll Maglena vid handen, Ante gick äfven vid hennes sida, när de kunde komma fram så i skogen, och icke måste krafla sig öfver rullstensvägar, hoppa på slippriga stenar i bäckar, eller gå och balansera med armarna utsträckta och tungan till hälften ur munnen när de skulle öfver smala våta spänger, som lågo kastade öfver den gungande myrens många lömska undervattendrag.
Det rök ur skorstenen till störes när sällskapet, med kon i följe, ändtligen hunno opp till fäbodvallen.
Och det var redan rätt sent på aftonen, fast ljust som på en klar sommardag. Bara så underligt tyst, då alla fåglar, utom gök och trast slumrat in. Koskällor och kåkning och långlurslåt hördes inte heller längre inifrån skogarne. Den klara lilla tjärnen, som blänkte nedanför fäbodvallen låg stilla som om den slumrat, täckt af en fin töckenslöja.
Men där blef lif i alla fall nu när Gullstjärna, som man varit i sådan oro för, syntes midt i flocken af kändt och okändt folk.
Kon sprang in genom det öppnade ledet, rätt till fähusdörren, följd af
Sara.
Ante och Maglena stannade förfärade. Det var väl mest vittror de sågo där uppe vid störes.
Fem stycken barn tokigt klädda, som om de varit i bara särken, stodo på en hög, platt sten där utanför, håret hängde om dem oflätadt och de voro barfotade och barbenta. De höllo hvarandra i händerna, slängde med armarna i långsam takt och sjöngo:
"Sädesärlan, fåreskällan, stenskvättan, sädeskeppan följas åt."