Ante och Maglena kunde ju icke förstå att barnen där sjöngo för att skrämma troll och varg från fäbodar och kreatur, och att de hade hittat på olika låtar för hyar kväll, samt att de måste vara allvarsamma och hvarken prata eller skratta under det de sjöngo.
De måste nu afsluta sången fastän ögonen brunno i dem af undran och nyfikenhet när de sågo de bägge vandringsbarnen borta vid ledet.
"Fö-öljas åt", slutade de låten, som Angela hittat på denna gång och som var vacker och lättsjungen.
Men nu hoppade de, rappa som vildar, ner från stenen och gnodde bort till ledet.
Om inte björnen gått där ute på skogen så är det fråga om huruvida
Maglena, ja äfven Ante, inte rymt dit direkt igen vid så farlig syn.
"Nu äro vi vilda svanor", skrek det underliga vitterföljet, "och nu ska vi göra er till svanor också. Snart går solen opp och då flyga vi bort till Egypten", halfsjöng en. Hon hade röda kinder, ögon, som lyste som gnistor, och hår så långt och tjockt som en hästman.
"Prinsessor finnas där med lockigt hår, de äta på guldfat", drillade en annan, en så fin och vacker, med rödt bälte om särken, och med lockigt hår, som flög om hufvudet på henne när hon sprang i dansen.
"Vi flyga öfver Medelhafvet och ta' er med oss, bara vi inte drunkna i hafvet", gnolade en annan rödkindsstinta med svart hårman och stora ögon.
"Plums pladask, i haf och slask", storskrek en till liten en. Hon stod vid en vattengöl och hoppade jämfota så leret flög om henne och färgade hennes fötter och ben gråa.
"Sjung, och hitta på nån'ting du också, Sylvia, annars är du ingen svan", fortsatte hon.