"Jag kan ju ingenting", svarade Sylvia, en fin liten flicka, som såg ut som den grannaste docka.
"Hitta på åt mig du Ingegärd, för jag kan ju bara sånt som stora sjunga, sådana där krummelursånger, och det låter inte vackert här."
"Nej svanor sjunga inte sådant", medgaf Ingegärd, hon med tjocka manen och goda ögonen.
"Kullen tova",
sjöng Ingegärd i Sylvias ställe släpande och vemodigt, på geterskevis.
"Tolf män i skoga.
Tolf män äro de.
Tolf svärd bära de.
Mig vilja de bortlocka.
Kullen to o-va."
"Nu ska vi dansa, motsols omkring er, nio varf, och så bli ni också vilda svanor", ropade Viva, som kom skuttande fram från lergölen.
De togo alla i ring om de af ängslan och undran mest förstelnade fjällbarnen. De dansade i takt och slängde våldsamt med de sammanslutna armarna och händerna:
"Ptro, vall. Ptro, vall.
På skallebofall.
Där är getter, där är fä.
Där är små flickor och gossar, att leka me."
Inte tycktes då Ante och Maglena i denna stund likna "små flickor och gossar", som man kunde "leka" med.