I sitt långa nattlinne sprang hon ur sängen, öfver golfvet och kastade sig ner i knäet hos Maglena, med armarna om hennes hals. "Lilla, söta Lena, säg för mig, bara för mig!"
Maglena såg ängsligt bort till Ante, som helt ordentligt satt framme vid bordet och åt myrbär och gräddmjölk tillsammans med Angela, Viva och "Rofvorna", som prästbarnen Ingegärd och Gertrud kallades i förening.
"Säg de om du vill", medgaf Ante, som såg systerns vånda.
"Till mig, bara till mig", hviskade Sylvia.
"Hur såg kyrkan ut?"
"Grön inni, me blått tak."
"Var det skogen? Var det Gud, som var prästen?" hviskade Sylvia, plötsligt mycket allvarsam. "Gud har varit hos oss och tagit tillbaka lilla syster Eva, som jag hade förr. Hon har så roligt nu att hon inte vill komma igen till mig. När jag har tråkigt så tänker jag nästan också gå till henne, opp till Gud. Säg, var det Gud, som var prästen?"
"Nää, de va bara Ante."
Viva hade smugit fram. Hon hörde namnet på prästen.
"Vet ni hvad", skrek hon, "nu, när vi äro färdiga och ha' ätit och allting, så ska' vi gå i kyrkan. Ante får vara präst, för han har predikat förut i dag för Maglena."