Ante rodnade upp öfver öronen.
"Ja, Ante, är du van att vara präst så skall du predika för oss", sade Elsa mildt och allvarligt. "Vi ha' bara sofvit, och varit otäcka och grälat på hvarandra då vi voro förtretade på oss själfva, för man kan ju inte gräla på sig själf. Hållit på så hela söndagen, så länge vi varit vakna."
"Ja vi måste få lite söndag i oss och bli snälla, så att visst skall du predika, Ante", sade Ingegärd och såg bed- jande på Ante med strålande goda ögon.
"Kom ihåg, Ante, att vi ha' varit så elaka på hvarandra för ingenting.
Kom ihåg, att du måste göra oss snälla, på söndagen", ifrade Gertrud.
Hon vek redan upp klädningen omkring sig, som bondgummorna när de kommit åkande till kyrkan och satte den rödrandiga kråkan på, beredd att ge sig af.
"Och vi skola sjunga tillsammans, vet du, Ante", sade Angela. "Gå nu före så komma vi."
Angelas röst var så både fast och öfvertygande, att Ante utan vidare reste sig opp och tog vägen ut.
_________________________________________________________________
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET. ÅTER PÅ PREDIKSTOL.
Ante stod åter på en predikstol i skogen. Denna gång på en ganska måttligt hög sten, som var helt och hållet öfverväxt med grönhvitskimrande mossa.