"Kyrkfolket" hade kommit från alla håll, somliga hade haft lång väg att gå. De hade sökt ut krokvägar mellan trädstammar och rundt småmyrar. Nu sutto de bänkade i rad på en gammal murken, mossöfverväxt hvillåga (hviloplats af fällda stockar), som funnits vid fäbodvägen långt innan fäbodarna byggdes.
"Ta' opp psalmen, Angela", sade Elsa. "Ta' Skogens fåglar". De här, i skogen ha redan börjat, de."
"Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod", sjöng Angela med stark, ren stämma. Alla barnen stämde in med. Ante och Maglena äfvenså, alldeles i undran öfver att de kunde samma sång som de fina herrskapsbarnen. De glömde att de icke hörde riktigt samman allihop, en känsla, som förut något tryckt dem, utan sjöngo med, som när de sjungit samman med syskonen i lillgråstugan, medan mor lefde.
"Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod, där på kvist de gunga, kvittra Gud är god, Gud är god."
Sången tystnade. Ante stod oppe på stenen så som han stått där förut på dagen och predikat för Maglena. Då hade det fallit sig så lätt för honom att få fram orden. Hvar liten blomma i skogen, tjällbäcken, deras egen räddning undan björnen, alla faror ur hvilka de så underbart blifvit hulpna. Om alltsammans hade han predikat väldeliga, så att Maglena både gråtit och snutit sig som stort folk brukade göra i kyrkan, fastän hon denna gång inte tänkt på att härma dem utan på allvar varit tagen af Antes ord.
Och nu stod han där och vred sig och såg fjaskig ut.
Maglena riktigt skämdes för honom. "Kyrkfolket" började hviska och tissla, bjuda hvarann att doppa tungorna i "silfverdosor" fyllda med sockergryn, fast dosorna ju voro af näfverbitar, utan något som helst innehåll, och låta ådekolongflaskorna af runda pinnar gå emellan dem i bänken.
"Skynd dej Ante", hväste Maglena. "Dom sitt här nu allihop å vänta. Du kan väl hitta på, nu som förr i dag, vet jag."
Ante våndades och vred sig. Han höll ögonen halfslutna för att stänga ute störande intryck af menigheten. Åhörarne sutto som riktigt kyrkfolk i väntan, med näsduken i beredskap för att gråta när Ante kanske skulle predika grant, som storprästen, då han var oppe i lappfjället och predikade, när kapellet vigdes in där.
"Ante då! Hva' du är fjaskig!"