Ante öppnade ångestfull ögonen. En kangero (spindel), som satt midt i det skimrande nät den spunnit mellan fina björkgrenar föll honom i ögonen. Ante blef vid att stirra på den. Hans ögon fingo ett inåtvändt uttryck. Han började predika.

"I Guds Faders och Sons och den Helige Andes namn. Nu har jag fått ögena på kangeron, som sitt midt i näte' å är så stinn, å de kom för mej att han är liksom de, som ondt är. För de ha' förjämnan näte utspänt åt oss för te narra oss i de. Då vi är sint på hvarann' så ha' han oss fast. Å då vi vill latas, å då vi är onöjd i sinne, så har han oss fast."

En lomm for med ett hjärtskärande, vemodigt skrik utöfver myran bortom skogsgläntan, där förra "kyrkan" var.

Ante förnam detta klagande ljud.

"Hör på lommen så sorgsam han låt. Så låt de inom oss då vi ha vari sint och elak och onöjd åt hvad vi fått, å då vi int lid te ha trålj på oss utan tyck de tråljen är te ondt, å int vill förstå att de är Gud, som mått sätt 'en på oss, då han si att vi int ha' nå vett själf om hva' vi ska ha. Vi flyg å flyg, som lommen för att komma fram te Gud å be'n tycke om oss å ta sej an oss igen." Ante tänkte nu på att afsluta sin predikan, men fick sången i tankarna. "Gud han vill att vi skall tycke om en, å si att han är god, å sjunga om de, som morgon mellan fjällen sjung om de, som "klara bäck och flod" sjung å sorla, och som skogens fåglar kvittra om de "med ett glädtigt mod". Gud är god emot folke antingen dom ä' stor eller små, och emot kräkena. Emot Gullspira, som fick slippa trålj om nosen, mot Gullstjärna, som slapp undan björn.

Käre Gud Fader", fortfor Ante, som nu glömde sig själf och talade direkt ur sitt hjärta. "Käre, käre dej Gud, var go mot småstinterna så dom alltid håll sej snäll och behändig mot ungfolke, som tagit sig an dom. Och var go mot Anna-Lisa och Per-Erik och Nilsons och lillKalle, där dom är. Laga så att Per-Erik blir en rejel dräng, som aldrig sup eller svär eller slåss.

Och var go mot lill'Månke. Du vet att han int kan, "Ske din vilje", och att han är just som så vingelsint af sej: så han vill glömma hva' mor sa'. Gå till'en du Gud, käre, käre dej och låt' en komma ihåg allt hvad som är riktigt. Gå till Gullspira å, så hon int bry' sig om te sörje efter oss. Gå till björntasse i skogen, så han int gör de ondt är. Gå till Glasögonskarn och ta brännvine åf en. Gå till allting, så blir de riktigt och bra i hela världen. I Guds Faders och Sons och den Helige Andes namn. Amen."

Ante som stått med hufvudet höjdt upp emot solskimret emellan tallarna tyckte, när han nu såg upp att folket där på hvillågan just som ökats. Men solen hade bländat honom så han kunde inte se riktigt. "Vi kan kanske sjunga Hela världen nu efteråt", framkastade han från predikstolen. Och det blef sång af! Sång som om man varit i himmeln tyckte Ante. Psalmen tonade med ens i flera stämmor, som när dom sjöng i julottan i Frostmofjället.

"Hela världen fröjdes Herren
Tidigt och af hjärtats grund.
Kommer ifrån orter fjärran,
I som stån' i hans förbund.
Träden fram med lust och fröjd,
sjungen Gud i himlens höjd."

_________________________________________________________________