TRETTIOFEMTE KAPITLET. ANNAT ATT TÄNKA PÅ.
Ante, som stått och sjungit med ögonen fortfarande riktade mot den sena kvällens sol, återfick småningom ögonens bruk. Och hvad han såg bragte honom på fötter.
Det var storprosten, just han, som predikat så grannt i lappfjället, som stod där och hörde på honom.
Som vettskrämd hoppade Ante ner från stenen och flydde till skogs.
Maglena hade mer än gärna velat följa hans exempel så förfärande illa utsatt som hon nu blef, ensam bland så farligt mycke herrskapsfolk. Ty två fint klädda fruar hade ju också kommit till nu, medan Ante predikade. De hade hattar på sig med silkesband, och vantar som såg ut som spetsar, på händerna, och så granna köptygskläder, lastiker hade de på fötterna.
Och det var själfva storprosten, som följt i deras sällskap. Maglena kände straxt igen honom hon, ty det lyste liksom det gjort opp i lill'kapellet, blidt och ljust ur ögonen på honom nu, när han stod stödd mot en tallstam och hörde på Ante. "Vördande" och hög såg han ut. Maglena kände sig så liten, liten när han såg på henne. Men hon kunde inte komma undan och ge sig efter Ante, för Sylvia satt i hennes knä och ville vara lillbarn.
Hon var så späd och liten Sylvia, och hade så tunna, mjuka kläder, så Maglena kunde godt hålla henne, ja till och med gunga henne lite smått och hålla myggen borta från hennes fina, bleka lilla ansikte.
När Sylvia fick se de främmande, satte hon sig upp. Hon ropade fram den ena af dem, sin mamma, hvilken genast fick del af att hon här uppe i fäbodarna vunnit en sån "bästa vän", som aldrig skulle få gå bort från henne.
Nu, sedan predikan var slut och "prästen" flytt till skogs blef det lif och rumor bland alla barnen.
Elsa, äldsta dottern i prästgården, till hvilken fäbodarna hörde, blef ganska illa till mods då hon så här tidigt fick mor i sikte. Hon och de andra barnen hade gjort upp så många lysande planer om huru festligt de skulle mottaga föräldrarna och tant Gerda. Och nu kommo de på dem utan att de gjort ett dugg till deras firande. Så nu hann Elsa knappast hälsa förrän hon lade iväg uppåt störes allt hvad benen buro henne.