Ja till sist kunde Ante till och med utan blygsel och fruktan orda om hvad som innerst grott i honom, han trodde det var från det han första gången, bara några år gammal, satt i Julottan uppe i det lilla kapellet i Frostmofjället. Ante fann nu ord att därmed uttrycka sin ju rentaf orimliga önskan, att en gång få bli präst!
Den äldre, redan blifne vännen satt nu tyst och tankfull. Länge satt han så, utan att som nyss förut, med varsamma, enkla frågor eller små deltagande uttryck uppmuntra gossen att öppna sitt hjärta.
Till sist reste han sig upp. Det lyste ur hans ögon som af ett fattadt, heligt beslut.
"Det är icke verk af människor eller en slump, som fört dig i min väg gosse. Det är Guds verk och vilja. Jag förstår att vi böra följa den väg som din moders böner banat ut åt dig."
Ante såg upp, häpen, som bländad af blixtens ljus.
"Du får din uppfostran hos oss och får studera vid gymnasiet i staden. Jag är viss om Guds välsignelse öfver företaget för både dig och oss. Vi, min hustru och jag bli mor och far för dig, hvilka alltid vilja dig väl. Du blir god son åt oss, och så är saken afgjord. Gud välsigne dig min gosse!"
Ante kände handen, som fast, högtidligt hvilade på hans hufvud.
Fosterfadern och fostersonen stodo samman ute i skogen vid den slumrande tjärnen, i sommarnatten, som var ljus som dagen.
Ante var som i en dröm. Det föll honom för att Guds änglar skulle komma fram ur tjärnens skira töckenslöja. Han skulle icke ha blifvit förundrad om han i det milda töcknet varsnat mors anlete nu lika ljust, leende, som när hon skiljdes hädan med välsignelseorden öfver barnen.
_________________________________________________________________