TRETTIOSJUNDE KAPITLET. INDIANER.
Stilla, tysta, som om de vistats på förklaringens berg vandrade de bägge, fosterfadern och fostersonen, stigen framöfver till fäbovallen.
Stimmet, som ändå pågått i deras närhet, när kreaturen kommo hem från skogen, hade liksom flutit förbi dem.
Vildt tumult mellan tjurar och stridsfärdiga kor, mellan ystra bockar, lefnadslustiga killingar, förnöjdt, högljudt råmande, sång- och lockljud, skrik och skratt, spring och hojtande, det hade alltsammans undgått dessa två.
Inte heller hade de gifvit akt på de kallande, skallande skränen från åtminstone fem barnröster, som ljudit i deras närhet där de, endast lyssnande till Guds röst, uppehållit sig vid den djupa tysta tjärnen.
Men nu! Under skrän och tjut, som siouxindianer skulle ha svårt att efterlikna, blefvo dessa bägge nu omringade af hela den vilda skara som förgäfves jagat efter dem ute på skogsvidden. De blefvo infångade af förskräckliga, blodtörstiga indianer!
"Blekansiktenas skalper" skulle dessa ha! Ingegerd klättrade, vig som en vessla upp på fars axlar för att med ett lätt ryck i de mjuka, svarta lockarna och ett kringsnoende med "skalperknifven", trästickan, lossa skalpen. Men sedan kysste hon ångerfull den "bara" fläcken, innan hon gled ner och blef vild, riktig indian igen.
Far log, mild och tankspridd. "Nå, nå, små flickor!"
Han fortsatte ostörd vandringen uppåt störes. Men Ante han var mindre lycklig. Han kringrändes och infångades af indianerna under hiskliga skrik och vildsinta åtbörder.
En läcker bit, ungt blekansikte skall smaka bra."