Pelle var ju i denna stund och med ens hjälten. Han hade snott fast om sig huden af en under sommaren fälld björn, i akt och mening att skrämma indianerna, hvilket till Anna Deas lättnad också lyckades honom. I dunkleken var han snart lika oöfverträfflig.
_________________________________________________________________
TRETTIOÅTTONDE KAPITLET. MAGLENA.
Maglena kom hufvudstupa farande in i stugan. Barhufvad, ännu blek af skrämseln, tyst och försagd stannade hon strax invid dörren, lugnad vid åsynen af Ante, som helt trygg och hemmastadd satt på en trebent stolpall framför spisen och smorde herrskapsskorna med tjärsmörjning.
Det var ändå farligt bäfsamt för henne att stanna inne, då bägge de grannt klädda herrskapsfruarna sutto där vid bordet i långa hvita koftor med hårflätorna hängande och just nu sågo bara på henne.
Prosten, som hade gått där inne och pratat med fruarna gick ut just när Maglena kom in.
"Se här ha' vi henne, riktigt 'hitsänd', hon med." Med dessa ord lade prästen sakta, med en mild strykning, sin hand på barnets hufvud, innan han med en god, meningsfull blick emot hustrun gick ut.
"Ja, här ha vi henne mycket riktigt", sade den ena af fruarna, hon som barnen kallat tant Gerda, och som var Sylvias mamma. För resten så var hon också alldeles lik Sylvia, med ljust, lent hår, som hon, och hvit och blek men mild och blid i ansiktet.
Hon gick fram och drog Maglena, som betänksam stretade emot, med sig fram till platsen, där hon åter slog sig ned med armarna smeksamt slutna om det främmande, stelt blickande barnet.
"Håller du af lilla Sylvia något", frågade hon med vek stämma.