Maglena rodnade plågsamt. Hon kände sig ohyggligt illa till mods då hon inte hade en aning om hvad detta "håller af" skulle betyda.
"Sylvias mamma undrar om du tycker om, och likar hennes lilla flicka och det har jag redan sett att du gör", sade den andra frun, som var Rofvornas och de andra barnens mamma.
Hon såg så rolig och glad ut, så att Maglena med ens kom att le emot henne fastän hon kände sig så besvärad hos den andra frun.
"Ja nog tycker jag att Sylvia är behändig, nog", mumlade Maglena.
"Har du något emot att bli hennes lilla vän och syster?" återtog
Sylvias mamma. Hon talade ömt, nästan bedjande.
"I ställe för hon som har så roligt oppe hos Gud?" frågade Maglena och såg med stora allvarsamma ögon, upp mot den fina frun, som hade så sorgmodiga ögon, och som nu, till Maglenas häpnad och sorg syntes ha lust att böja gråta.
"Ja, men där är mor å, så nog har den lillstintan de bra", sade
Maglena med låg röst, i mening att trösta den sorgsna.
"Tror du det, du lilla älskling", hviskade frun. Hon lyfte Maglena upp i sitt knä och lutade sitt hufvud emot hennes bara hår, som lyste lockigt och glänsande.
Maglena satt åter stel som en pinne. Hon såg dum och besvärad ut och hade stor lust att kränga sig ned ur en så ovan ställning.
Men Ante, som hon vädjade till i sin ängslan gaf henne en varnande blick, som betydde så mycket som, att det var synd om den fina frun och att hon skulle sitta stilla hos henne så länge hon ville hålla en så stor stinta kvar i knäet.