"Tala med barnet du, Oktavia", sade den sakta gråtande sörjande modern. Hon släppte varligt Maglena ner ur knäet.
Den andra "roliga" frun, Rofvornas mamma, som hade så glada blå ögon, räckte handen ut mot Maglena. Hon höll armen om lifvet på henne medan hon talade om att Sylvias mamma nu, i samråd med dem hennes man och henne själf beslutat att låta lilla Maglena få följa dem till Stockholm som deras eget barn!
"Ska Ante komma å?" hviskade Maglena med af skrämsel vidgade ögon.
"Ante, han kommer till oss. Han är redan vår gosse, så det äro vi på det klara med." Hon nickade gladt och godt emot Ante, som höjde hufvudet från arbetet, strök luggen, som fallit ner, ur pannan och sände en ljus lyckostrålande blick tillbaka.
Prästfrun log tillfredsställd. Två fattiga pojkar hade hennes man tagit upp förut för att ge uppfostran till. Men ingen af dem hade visat något af den klokhet, hjärtefinhet och tankeklarhet som hon redan iakttagit hos denne fjällets och nödårens son.
"Nu, förstår du, min lilla unge, får du det lika bra i Sylvias hem.
Och räknar du på hvad som är fint riktigt, så får du det bättre."
"Du får Evas dockskåp", sade Sylvias mamma ifrigt. Hon hade medan hon höll Maglena i sina armar lärt att älska henne och tänkte med hopp och glädje på att det friska enkla lilla fjällbarnet skulle kunna hafva ett godt, stärkande inflytande på hennes egen älskade, enda lilla flicka.
"Ett dockskåp må du tro", upprepade den andra, "med små rum och små, små bord och stolar och pannor och fat. Åh du kan inte tänka dig!"
"Och lagård och kor och getter å?"
Frun såg häpen ut. Hon hade aldrig hört talas om sådant i dockskåp.