"Vi ha riktiga hästar i stället, ser du liten vän, och du skall få åka ut med oss i vagn."
"Har ni en get å, som är som Gullspira", frågade Maglena med ganska ängslig och jämmerlig stämma.
"En get, nej det ha vi inte. Ingen människa i staden har getter", fortfor den fina frun förvirrad och rådlös.
"Ante han sa' en gång att kungen hade tusende getter och jag tänkte att han bodde i stan, å att dom getterna hade gullhorn och att jag skulle få geta dom åt kungen."
"Getter har kungen inte. Men när du åker i vagn får du se honom själf och hälsa fint och vackert på honom."
"När jag tänker rätt på saken, du Oktavia", fortfor hon vänd till prästfrun, "så vet jag inte hvarför ej Sylvia och lilla Maglena här skulle kunna få en get. Den kan få sin plats nere i stallet. Kusken får sköta den. Gamle Bergström gör allt som kan glädja Sylvia."
"Får vi en get så vill jag följa. Men nog kan vi sköta' na själf,
Sylvia å jag."
Fru Gerda log belåten öfver den lillas tillförsikt och redan förtroliga "Sylvia och jag".
"Du har så rätt i den tanken och så blir det nog nyttigt för Sylvias bröst. Getmjölk är ett förträffligt botemedel mot tuberkler", sade prästfrun, som med rätta var orolig för vännernas enda barn. "Dessutom", fortfor hon, "ha ni ju ert vackra landställe med holme, där geten kan få uppehålla sig hela sommaren. Åhja det där skola vi nog ordna om till det bästa. Men nu skall du få höra på något annat, som du säkert tycker är storbra."
Prästfrun, som såg huru svårt Maglena hade att behålla fattningen, mest, det förstod hon, vid tanken på skilsmässan från Ante, ansåg det bäst att ge barnet annat att tänka på.