_________________________________________________________________
TRETTIONIONDE KAPITLET. ALLA SJU FRÅN LILL'GRÅSTUGAN.
Lilla Maglena fick höra samma historia, som Ante redan nyss fått del utaf dels genom prästen och dels genom hans hustru. Historien om honom själf och hans syskon.
Deras vandring från fjället med geten i följe, var känd nere i bygderna, rörande och förunderlig som den var.
Jägmästaren på Björnmon hade kommit att berätta den när han var nere i landet i tjänsteförrättning för att märka ut trädfällning på prästbordsskogen.
Hos sina gamla vänner i prästgården hade han talat om "sina små flickor", och ordat vidt och bredt om den lycka och belåtenhet han och hans hustru kände öfver att äga barnen.
"Du förstår Maglena, att så hade jägmästaren aldrig talat förut, därför att han inga barn ägt."
"Det var småstinterna våra, Märta-Greta och Brita-Kajsa, som blef barna åt dom", utropade Maglena. "Herre gulla heller, lef dom?" fortsatte hon, i ifvern alldeles förgätande sin vanliga försagdhet.
"Lefver! Jo det må du tro att de göra. De äro friska, och de sötaste, raraste småstintor. Deras lilla mamma har blifvit så frisk och glad och duktig sedan de kommo till huset. Hon har väft tyg till kläder åt dem, röd och hvita, och blå och hvita bomullsklänningar, som hon själf sytt för hälgdag eller hvardag."
Maglena stod med armarna lagda öfver bordet seende ut, opp genom fönstret, lyssnande med undran och tjusning, som om hon hört en saga berättas.