"Ja, och så har den lilla mamman sytt dem vida förkläden af gröfre, hemväfdt slag. Dem ha de på sig när de äro i stök eller arbete. Kan du gissa hvad så'na små ungar kunna uträtta i arbetsväg?"
"Åh allting och hvad som helst", försäkrade Maglena med sådan öfvertygelse, att om det kommit därpå an hade hon kunnat ge småstintorna betyg på att de voro fullfärdiga i "alla inom hus förefallande göromål."
"I allting?" upprepade prästfrun med ett lustigt leende, som nästan förnärmade Maglena.
"Jaa, dom kan sopa, och lägga på elden, och tulla, (vagga), och bära småvedträn och diska vrilar och träskedar, och — och —
Maglena tappade rakt andan när hon skulle nämna upp småstintornas alla färdigheter.
"Äro de icke duktiga i ladugården också, du?"
Maglena såg häpen och en smula betänksam ut.
"Dom ha just int behöft hålla på i lagår'n, småstintema. Märta-Greta har int varit go' för att komma öfver de där höga trösklarna häller utan hjälp, så liten som hon är, och jag har aldrig velat ha' nån hjälp heller, för den delen", tillfogade hon öfverlägset.
"Ja då skall du få höra att nu bli småstintorna duktiga äfven i ladugården när de växt upp lite, för du kan tro, de ha' fått hvar sin get, de bo i ett litet vackert nybyggdt gethus."
"En ska' väl aldrig ha hört så behändigt! Hva kan dom heta, tro, getterna där?" undrade Maglena. Hennes ögon tindrade.