"Det skall du få veta", jägmästaren talade riktigt nog om det. "En hette Gull — Gull — hur var det nu igen!"
"Gullspira förstås", upplyste Maglena. "Ante, Geten het Gullspira, som våran."
Maglena kunde icke stå stilla. Hon trampade fram och tillbaka och knep ihop händerna, vred sig och tittade på Ante, på fina frun, som log så godt och föstående emot henne och som nu hjälpte henne med att fråga efter hvad den andra geten hette.
"Den andra kallas för Hvitkläppa."
"Då har hon två hvita kläppar under snyta (nosen) i ställe för skägg. De ä gomärken för mjölkgetter de", anmärkte Maglena med en erfaren ladugårdsdejas säkra min.
"Och så, vet du, så ha småstintorna två dockor, de äro så fina att de ha porslinshufvud, med tjocka porslinsflätor, fastän de äro lindebarn och ligga i en liten vagga."
"Ja jag vet, å småstinterna sjung vaggvisa "Millmaste tana".
Det var nära att Maglena brustit i gråt vid de sista orden.
Prästfrun skyndade sig att tillägga:
"Anna-Lisa och Maglena heta de, de där fina lindebarnen."