"Ante, har du hört hvad dom är märkvärdig, småstinterna?"
"Ock hvad mer är. De ha själfva lagat till åt sig tre pojkar af vedträn, som de klädt på, och dem kalla de Ante, Per-Erik och Månke. Ni ha väl aldrig hört de namnen förr?"
Maglena vände sig tyst emot brodern med ett anlete, som glödde af hänförelse.
Han såg lika tyst och meningsfullt på henne tillbaka. Glädje och belåtenhet lyste äfven ut ur hans ögon.
"Du skall väl få höra ännu mer, som du tycker om."
"Kan småstintorna sy rosor på tumvantar kanske?"
"Det tror jag nu inte, och nu är historien slut om småstintorna. Men jag skall tala om för dig att jägmästaren också har varit inne i en storbondgård."
"Kanske i den, där vi släppte af Anna-Lisa och Per-Erik?" afbröt
Maglena full af förväntan.
"Rätt gissade du. Du kan tro att Anna-Lisa, hon är som dotter där i gården. Hon hade fått en liten grönmålad spinnrock och riktiga små ullkardor. När jägmästaren kom in i storköket där på kvällen, så satt Anna-Lisa och spann lin på sin lilla rock, medan mor i gården spann ull, som skulle bli till vinterkläder åt hennes gubbe, och åt alla tre barnen. Elden brann på spisen. Två små pojkar —"
"Å de va, å jag vet att de va Per-Erik och lill'Kalle", afbröt Maglena och gjorde ett hoppande af ifver.