"Jag tror mest att de hette så. De kommo in med torrved i fånget och lade på elden så där var så ljust och grant i stugan. De hade sjungit så roligt och gladt tillsammans, mor i gården och Anna-Lisa, och så en piga, som också spann."
"De va' Brita de."
"Jag minns rakt inte hvad det var de sjöngo. Det var om en liten getpiga."
"Och kungen tog getpigan i sin famn, han gaf henne gullkrona och drottningenamn". Ante, den visan sjöng dom, han är sexton verser lång och de är en rolig och gladelig visa. "
"Ja just den var det!"
"Nå jägmästaren blef glad han, när han kände igen Anna-Lisa och Per-Erik. I gården hade de varit så belåtna med stintan så hon hade fått en liten blåmålad kärna, som hon fick kärna smör uti om lördagarna. Och nere i ladugården hade hon haft en hel rad af getter att se om. De stodo i små bås och åto torrt löf, som hon lade till dem i krubborna innan hon mjölkade dem. Den största och grannaste geten där hette också Gullspira. Var det inte märkvärdigt! Killingen bredvid henne hette Morlik. Kan du förstå hvarför?"
"För han var lik mor sin förstås", svarade Maglena åter frimodig och vaken i tankarna.
"Han hade varit ute med Per-Erik och den andra lill'pojken också, jägmästaren. De hade byggt kvarn och såg nere vid en bäck, som rann strid på våren. Både såg och kvarn hade snurrat och gått så det var lust åt det."
"Ja, Per-Erik han var alltid så för sånt bygge i vattne", log Maglena stolt och belåten. "Å han höll alltid efter far för att höran' spela när han hade hälsan innan han dödde."
"En liten fiol hade ungbonden gjort åt pojkarna också", fortfor prästfrun, "ock en liten kärra hade de fått att draga in ved uti och små räffsor, så att de, som riktiga karlar kunde vara med när folket ränsade slåttern, och hålla gården fin och snygg."