"Så farligt behändigt han ha' fått de' Per-Erik", sade Maglena icke utan en viss saknad i stämman.
"Du må tro de hade två fölungar på stall där. Per-Erik, som stod högt i gunst hos ungbonden därför att han är en rar pojke, som fått lif i hans egen pojke, lät honom få sin vilja fram, så att han fick kalla den ena fölungen Ante och den andra Månke."
"Har du Ante, i all världsens tid hört på maken? Men han var väl farligt tvättad å kammad ändå Per-Erik?" tillfogade Maglena försiktigt, med något snarlikt medlidande i rösten.
"Ja det kan du vara säker på. Jägmästaren han sade, att han rent af aldrig hade sett så riktigt blanktvättade och kammade barn, som de där tre i bondgården."
Maglena och Ante logo hemlighetsfullt emot hvarandra.
"Ja, det var nu historien om Anna-Lisa och Per-Erik."
"Men nu komma vi till något, som ni kanske aldrig minnas; så mycket som du vandrat omkring och på så många ställen som du varit inne så kanske du alldeles glömt af en, som gjorde laddar?"
"Oj, Ante! Glasögonkarln!" Maglena skrattade högt af fröjd. "I en lillgråstuga bor han. Lef han? Aldrig ska' en ha hört så mycke märkvärdigt!"
"Du lilla rara, varmhjärtade barn". Fina frun log emot Maglena. Hon följde hela tiden med lifligt deltagande och ifver det främmande barnets känsloyttringar. Barnet skulle ju bli hennes eget och hvarje ord, hvarje tonfall hos lilla Maglena fick betydelse inför henne.
"Ja just i en lill'gråstuga lär han bo, den där laddkarlen. En gång under en hisklig vinterstorm i år, då vargen smög ute i vildmarken", fortfor frun.