"De va' int nå'n ursnöstorm, de vardt", afbröt Ante allvarligt.
"Vargen kom int heller för mor bedde Gud följe oss jämt, ja, de vet du väl Ante", föll Maglena in.
"Jag ha' int sagt nå' annat heller", anmärkte Ante saktmodigt. "Men de va vi som kom dit."
"Bor'n kvar än i lill'stugan upp under berge, Gla—, Gla—, Ante, hur va' de han hette, för riktigt folk?"
Maglena vände sig åter med brinnande ifver emot henne, som hade så mycke märkvärdigt att tala om.
Ante tittade upp ett ögonblick från sitt arbete. Han späntade nu stickor.
"Ladd-Pelle hette han."
"Nå till den där Ladd-Pelle kommer en kväll sju stycken små barn, bra hungriga."
"Farligt", suckade Maglena.
"Men vi hade fått mat förr på dan, kom ihåg de stinta", ljöd Antes allvarliga stämma.