"De voro bra trötta också de där barnen, tänker jag", fortfor prästfrun, som alldeles icke hade något emot att barnen glömde deras försagdhet och sade ut hvad de tänkte så hon bättre lärde känna dem.
"Int så farligt", sade Maglena påverkad af broderns ord. "De va' mest bena, som va' trött, och föttren, som de gått hål på. Men själf va' vi int trött när vi kom in i stugan. Nää, för vi va' rädd."
Maglena såg ut framför sig. Hon log när hon tänkte på att de varit rädda hos den karlen, i den lill'stugan. Så lite vett de haft om sån't, som var att riktigt rädas för.
"En get hade de haft med."
"Gullspira förståss", nickade Maglena lifligt upptagen af berättelser.
"Barnen hade måst stanna öfver för snöyra, och de hade gjort den lilla stugan så fin, tvättat fönster, skurat, lagt på trasmattor, hvitlimmat spisen."
"De va' Anna-Lisa, som först kom på de", upplyste Ante.
"Ja för hon led ingen lort Anna-Lisa, och de fanns inge kvinnfolk i stugan, så där var rent farligt i förstone."
"Men riktigt me' mat och kaffe fick vi, och ligga fick bå vi å
Gullspira, kom ihåg de stinta?"
"Ha' jag sagt att ja glömt tocke då", ifrade Maglena förtrytsamt. "Där de int fins nå kvinnfolk kan en väl int ha' de fint heller, så int undras jag på de int."