"Nä nä", medgaf Ante, fullt öfvertygad om att systern hade rätt fast denna åsikt ju inte var smickrande för honom, som inte var kvinnfolk.
"Tala om för dem om blomman och fönstret, Oktavia!"
"Ja ni, det var sant! Ladd-Pelle där hade haft en kaktus i fin kruka i fönstret."
"Åh, lill'kaktusen min, som jag bar i kunten och höll så kär så han fick följe med oss första da'n."
"Just den kaktusen var det förstås. Fönstret hos Ladd-Pelle lär nu för tiden jämt vara skinande klart för att kaktusen skall ha det bra, förstår du. När fönstret blef klart så kom Pelle själf att se huru ruskig stugan såg ut inne, och i alla vråar. Så nu håller han hela stugan fin med rent golf och hvit spis fastän han är utan kvinnfolk."
"Hör du Maglena!" sporde Ante med nästan högtidligt tonfall i rösten.
Maglena "hörde" där hon stod med en på en gång stolt och stukad min.
"Men nu ska' ni få höra hvad som är märkvärdigare ändå. Ja Ante, han har hört det här förut, han."
Maglena trampade och vred sig, röd och ifrig.
Märkvärdigare ändå, än hvad hon redan hört!