"Jo du, karlen i lill'stugan har slagit sönder brännvinsflaskorna sina. Han tål inte se dem för sina ögon, och —."
"Nu ska du få höra på stormärkeligt, stinta!"
"Du kan tänka dig Maglena, han har skaffat sig en get, en stor, grann högmjölkande get, som jägmästaren köpt åt honom nerifrån Småland, där de ännu ha präktiga getter."
"Å hon få heta Gullspira, så sant som jag här står", skrek Maglena alldeles utom sig af förtjusning. "Han ville ju köpa våran Gullspira, och han sa' ju de, att om en jämt hade mjölk te koka åf och te ha i kaffe så kunde en inte just behöfva supa för jämnan."
"Si du nu Ante, att de va' bra ändå att du hadde oss i väg. Du ha låti om dej ibland för de, och vari ånger bå för du tog oss och Gullspira med dej ut i lande. Men nu si du hur bra de va. Int må nå'n tro att Pelle tänkt ut te ha en get, å hålla fint i stugan och te sluta supa, om han int sett våran Gullspira."
"Ja, om också inte Gullspira precis varit med om att lära honom hålla fint så har hon haft sin uppgift ändå", log prästfrun. "Bra kortsynt vore du, Ante", tillade hon allvarligt, "om du icke insåge att det varit godt på många sätt det, att ni gåfvo er af när stugan var tom, godt inte endast för er själfva. Barn, som lärt hvad rätt och sant är af mor och far, bära fram välsignelse med sig, hvart i världen de än ta vägen."
"De kom bara på mej nå'n gång, när småbarna led ondt, att jag gjort de tokigt var", ursäktade sig Ante, skamsen och illa till mods, så lycklig och tacksam som han än kände sig. "De var som om jag burit mig så fjaskigt (ynkligt, tanklöst dumt) åt, och att jag just som narrat dom in i de jag int kunde hjälpa dem ur. Men nu så är de bara bra. Int behöf jag ampas för lill'Maglena här heller."
Maglena återfick sin ängsliga, förfärade uppsyn vid Antes ord.
"Sylvia och du skola få följa med hitopp om somrarna", sade fina frun, "eller får Ante komma ner till oss."
Madlena sänkte hufvudet. Allt ljus var som försvunnet ifrån hennes förut leende, lyckostrålande, anlete.