"Ha hon fått nå'n mölk", frågade Brita-Cajsa ifrigt.
"Tinnenin." Märta-Greta skakade bekymrad sitt hufvud. "Tinnenin allt."
— (Ingenting alls).
"Vänt, ja ka ge'na ja', tom moj ga lillbjo."
Hon lade vedträdet tätt till sitt bröst, såg ner på det med stor ömhet i blicken, vaggade sakta med kroppen och hviskade: "Sung nu Mäta-Geta, så somna hon."
"Va ta mi Jetu ot tö mi. Millmaste tana, o åt ått då ti Tana.
Millmaste tana."
Märta-Greta var fast öfvertygad om att hon sjöng fullt korrekt sången:
"Hvad har min Jesus gjort för mig." "Millmaste tana", det betydde
Himmelska Kanan. Den som inte kunde begripa det' hade väl inte vanligt
människoförstånd.
Syskonen voro mycket stolta öfver, att lilla Märta-Greta, som inte var två år, kunde "säga allt hvad hon ville", riktigt "tala rent".
"Dotta ha pumm." Uttydt: dockan vill ha mjölk. Att en sådan föda eller dryck beståtts dockan när Brita-Cajsa höll henne till bröstet, tycktes icke ingå i Märta-Gretas föreställning. "Pumm" skulle dockan ha, hon, som Etta-Eta själf måste ju känna en våldsam hunger och törst.
"Anna-Ita opp! Etta-Eta illa ha pumm å tatta å älle."
Anna-Lisa, som sömnyr satte sig opp i halmen, förstod genast att Märta-Greta ville ha mjölk och kaffe och välling. Hon såg upp förlägen. Då man var ute hos främmande folk, som de nu alla voro, så fick en be sej fram så vackert och inte kommendera sej till hvad det så vara månde.