Ante var äfven kvickt på fötter. Hans första tanke gälde Gullspira, som inte fanns i stugan. Det var ju hon som hade mjölk åt småstintorna.
Han hälsade godmorgon på värden, som satt vid spisen och drog den beckade tråden genom det styfva vadmalet, samt såg ut som han setat i stugan alldeles ensam. Ante fick med djup tillfredsställelse ögonen på matanordningarna i spisen.
Men så gick han ut riktigt i förskräckelse för geten. En kunde aldrig veta hvad det blifvit af henne, då hon kommit ut ensam på så främmande ort.
Ante hade så när icke fått upp dörren för den förfärliga västanstorm, som sopade fram och röt som tusen vilddjur, in mellan bergen. Snö bar stormen med sig — snö, så man icke kunde hålla ögonen öppna och se hvad man hade framför sig, knappt se handen.
Gråhund hade krupit in på förstugukvisten, men med ögon och öron spända ändå. En bra hund fick vara på sin vakt just sådana styggvädersdagar då båd' varg och räf, och uf och uggla kunde söka sig fram till folkboningar.
I dag hade nog gråhunden äfven en annan orsak att vara misstänksam.
Den där geten, som gick och hofverade sig som hund, hade nästan retat vattuskräck på gråhunden, när hon gaf sig till att gå in i stugan och bli där öfver natten. En hund med hederskänsla kunde ju inte vara inne i så'nt sällskap och höra ledt bräkande. Nu hade gråhunden legat och tjurat och ondgjort sig hela natten. Ett så'nt där missfoster med horn, utan svans, och med ögonstenar som stodo på längden i stället för runda i hufvudet, hon skulle få ligga inne hon, då en så fin gammal gråhund, som skyddat gården natt och dag och som dragit husbonden ur tusen faror, då han var drucken och inte kunde reda sig, fick ligga ute. I ett så'nt väder till, då ingen borde kunna köra ut ens en hund.
Att det där missfostret bara täcktes gå in i huset! Och att sedan se henne, när hon kom skuttande ut på morgonen, så säker och trotsig, som om hon bott där inne för alltid. Gråhunden blef så skamsen så han kröp under bron, för inte kunde han ge sig till att ställa sej och skälla på någon som kom ut ur stugan. Den hund fanns väl ej skapad som skulle ha burit sig så bakvändt och ohyfsadt åt.
Men nog för det, att man kunde ha ögon och öron med sig och se hvad det skulle bli af den, som obekant och utan hundgåfvor att nosa sig till allting, gaf sig utom gården i ett sådant väder.
Gråhunden skällde, kort och dämpadt skadegladt, nästan som om han skrattat för sig själf.