Han vände bort hufvudet, ruskade på sig och morrade, lite lagom hotande, då Ante kom ut och började ropa och regera. Gång på gång lockade pojken på ett så tokigt ljudande namn, som "Gullspira". Om det varit Pilona eller Snälla eller Frågvis, men "Gullspira"! Ante klef ner från trappan, vadande i snö till midjan. Han skuggade, bländad, ögonen med armen, som han höll upp framför sig.
"Gullspira — kille, kille, geten. — Hvar är du —?"
Ante tänkte på vargspåren han sett under gårdagen. Visste väl hur hågad han var på getkött, vargen.
Inte ett spår var att se i snön af geten. Stormen röt, så att Ante riktigt kände huru hans egen röst drunknade i dånet. Det var därför han inte hörde huru Gullspira bräkte, till svar på hans ropande.
Ty hon hade länge sedan hört honom. Men hon tänkte som så, att hon ville mallra i sej frukosten, som hon hittat åt sig i ett gammalt uthusruckel, först innan hon gaf sig till känna.
Någon gång måtte där ha funnits kreatur i rucklet. Vidjebindslen hängde ner i två större bås, och en liten räcka på hvad som varit fyra små getbås urskiljdes i en vrå. Kolsvart och förfärligt smutsigt var det här inne, och Gullspira skulle väl aldrig annat än i yttersta nöd kunnat förmå sig att gå in. Men hon fann några borttorkade löfkärfvar i en afbalkning. Till och med det så hittade hon några höstrån och sådor, sådant fint affal af blommor och blad, som lossar ur det till hö torkade, slagna gräset och som kreaturen så gärna förtära.
Ja, så fick då Ante kafva omkring där ute i snön så länge, tänkte Gullspira, och ropa och locka. Inte gick han åt för det. Men i alla fall brådskade hon på med att äta, så att munnen gick som en hackelsemaskin. Hon hade nog litet sjukt medvetande; men tänkte också på att hon behöfde samla på sig mjölk till de små barnkillingarna där inne i stugan.
Ante klef i snö till armarna. Han var nu nästan framme vid landsvägen. Ängslig, utom sig, blef han, då han ej fann geten. Hvad skulle han ta sig till om han inte fick mjölk åt småstintorna. Och så tungt och sorgsamt det skulle kännas att tänka på det vargen slitit sönder fina, granna Gullspira.
"Mä-ä-ä" — tyckte Ante sig höra. "Mä-ä-ä-ä-ä!"
Han vände sig häftigt om, fick Gullspira nästan i famnen, som hon kom hoppande och dykande i drifvan.