"Gullspira, du få int skrämme mej så här", sade han med en betänklig skälfning i rösten. "Du mått väl förstå att de är du och jag som stå för alle små'en där inne och vi mått hålla ihop."
_________________________________________________________________
FEMTE KAPITLET. ALLE MAN TILL VERKET.
Det var oro och misstämning inne i stugan, men som vände sig till riktig fröjd när Ante och Gullspira kommo åter dit in. Anna-Lisa fick mer än en stopfylla med varm skummande mjölk af geten, det räckte både till grötdoppa och till kaffe, och att blanda i vatt'vällingspadet, så man tyckte att det blef rent kalasmat.
Men så det såg ut i främmandestugan! Gamla trasiga laddar, som Pelle hade till lagning, slängda kring golfvet. Halmen utströdd. Hade icke den välsignade elden brunnit på härden, och lyst opp stugan, så skulle väl mörkret stått på där inne hela dagen, då innsidan af fönstret var gråsvart af smuts, och yrsnön nu dessutom klumpade sig fast utanför.
Ante och Anna-Lisa togo itu med att rusta opp där en smula.
Maglena letade rätt på mässingkammen i lillkunten. Det blef i dag hennes uppgift att kamma småsyskonen, hvilka uppgåfvo tjut på tjut under hennes nitiska bemödande att få lockigt hår att falla slätt och stripigt att ligga fint.
Sedan var det kylda, såriga tår och skafda små hälar, som skulle ansas. Näfverrifvan (ask af näfver) togs fram ur kunten, den var fylld med hemkokt såpa, en välkommen gåfva af en granne där hemma.
Det var bara roligt att få slaska och tvätta fötterna i såpa och varmt vatten och att sen stryka på dem svingalla, som i flaska också fanns i kunten.
Huru mycket Anna-Lisa förmanade till varsamhet, så slaskade barnen så våldsamt, att hon ansåg bäst att blöta hela golfvet och först som sist skura af det.