Inte nog med det. De drogo till med en visa som Ante inte likade, då den liksom angick honom själf.
"Ante han var en hurtiger dräng, flitiger som en myra, rask var han som den raskaste karl, stark var han väl som fyra."
Det var liksom att göra spektakel af honom med den där visan, så han blef sint, och sade att de kunde gasta på en finare låt. De kunde också låta bli att skrapa hål i botten på främmande gryta.
"Nog håll järngrytan", medlade Pelle. "Det låt så fägnesamt te höra barna sjunge. Dom ha aldrig gjort det här hos mej förr. Bå käringen och barna trätte då förjämnan innan dom for af till Amerika, dit jag då int ville följa dom."
"Ja nu är de ett så'nt oväder i dag att ni tör få stanna här, för ute hinn ni inte till landsvägen förr än ni är begrafven, sån snö som de är! Men jag har inte mycke att bjuda på, annat än sötigt (skämdt) mjöl till gröt, och strömming, och så kaffe."
"Ja skulle de int duga de", sade Ante, som rätade upp sig. Han hade gått framåtböjd och skrapat golfvet med näfver för att efter skurningen få det hvitt och torrt.
"Vi tycker att de är behändigt te få stanna här i stugan, vi", tillade Maglena. "När vi få aldrig så lite afröjdt här, så blir de liksom hemma i stugan hos oss, fast där hade vi blommer i fönstre."
"Ja men annars heller", fortfor Maglena. Hon riktigt hoppade till.
"Jag, som tog lillkaktusen me mej i knuten."
Hon sprang till kunten, som hängde på spiskroken, gräfde bland allt grej de hopat samman där, och fick tag i en stor strut, ombunden med en halsdukstrasa.
"Si ni! Ni må tro han lef den fina, granna lillkaktusen. Jorden fins kvar på'n å. Käre få jag en näfverrifva te sätte'n i."