Pelle antydde åt henne hvar en sådan fanns.
Så satte Maglena ner den tilltufsade plantan, som då inte precis gjorde skäl för benämningen "fin och vacker".
Hon hviskade ifrigt en stund med de äldre syskonen och gick sedan blyg, men med högtidlig uppsyn, fram till värden.
Maglena frågade med bäfvande stämma om han ville hålla till godo med hennes lill'grannkaktus. Hon hade fått den hos skollärarns och det skulle bli så granna blommor på den, ellanste röda, och större än en kaffekopp. Men den skulle stå så solen kunde lysa på den genom fönstret, — och vatten skulle den ha hvar dag.
Ladd-Pelle hade nog inte mycket förstånd om blommor. Den här tyckte han såg ut mest som en bäfversvans med hvassa små nålar på. Men nog hade han så mycket vett att han förstod att stintan gaf bort hvad hon höll högt i värde, så han tog åt luggen, då han inte hade mössan att ta af och bjöd henne sedan handen för att tacka.
"Håll till godo", sade Maglena, så kungligt nedlåtande som om hon skänkt bort en hel blomsterträdgård.
"Jag vet aldrig hur vi ska bära oss åt, då jag är rent af utan bröd", funderade Pelle och sköt glasögonen åt nacken till. "Si jag brukar inte hålla så noga på hvad mat jag får i mej själf här om dagarna, det är nog tokigt, men är så ändå."
"Har ni bara mjöl, så nog kan vi baka", sade Anna-Lisa öfverlägsen i rösten. "Vi få väl elda opp bakugnen."
"Det var en sak de att jag har mjöl, men så sötigt så jag tror int nå'n kan få bröd af de."
"De var väl värre för oss te få bröd förra vintern, och i vinter å, när vi fick blanda bark och halm i degen", ifrade Anna-Lisa. "Ante", återtog hon, "gå efter ved du och elda opp ugnen. Jag såg ett baktråg i kontore här nyss, de ska jag bära hit. Och du Maglena, ta grytan tå pojkana och sätt 'na öfver elden, så ska jag ösa dit vatten till degspad. Vi få baka ljusugnsbröd, som int behöf stå och jäsa, och så göra degen riktigt klinthård, då mjöle är sötigt.