"Hon vill pussa er, säg hon, för ni ha gettna granna skor."
"På de vise! Herre gulla, att jag stackars suput inte ska vara värd att komma när en så'n Guds ängel —."
Ladd-Pelle vände tvärt ifrån barnen, gick ensam in i tomma, men nu så snygga stugan. Han satte sig invid spisen och snyftade som om all glädje i lifvet flytt honom.
Gråhunden, som belåten sett det misshagliga sällskapet draga iväg och ute på lill'trappan hviftat muntert afsked med svansen, gnällde nu jämmerligt och deltagande, när han inne i stugan fann husbonden i så tungsamt sinnelag.
_________________________________________________________________
SJUNDE KAPITLET. SKINGRADE.
Det väckte nog icke så stor uppmärksamhet hos folket i den stora fjällbyn, när de sågo skaran af barn draga därigenom. Det var en så alltför vanlig syn i dessa tider att se uthungrade, hela hushåll ge sig iväg för att bedja om lifsuppehälle.
Frostmofjällsbarnen drogo enligt Ladd-Pelles råd direkt ner åt älfkanten till. De voro ängsliga och försagda att börja med, gingo i saknadens tal om Glasögonkarlen.
Men det var så grant med den myckna snön, och så fritt och lustigt att komma ut, så de kände sig slutligen riktigt nöjda och muntra på morgonkvisten. Det klarnade opp i luften och drifvorna stodo i höga vallar längs vägkanten. Så lustiga voro de också, de tunga drifvorna. De hade hängt sig som tjocka hvita fällar öfver taken, fällar, som hängde ner ända emot fönstren. Enbuskar och smågranar hade höga roliga toppmössor på sig, och längs de gamla gärdsgårdarna veko sig snödrifvorna öfver dem, som tjocka, hvittulliga klädesplagg.
Så det var så mycket roligt att se denna dag. Röda tvåvåningshus och små grå stugor brydde de sig inte så mycket om. I alla dessa var allt bra likt som hemma i deras socken. Kvinnfolk, som klefvo i snön öfver knäna för att komma ut till ladugårdarna, hvilka lågo nersjunkna i de hvita drifvorna, barn, som sopade och skottade trappsteg och stigar, samt karlar, som sysslade med körredskap och beredde sig till timmerdrifning på skogen.