Framemot middagen gingo barnen in i en röd storgård i slutet af den stora byn. Mat fingo de där, bröd och kokt strömming. En vril kärnmjölk sattes äfven fram åt dem på spisbänken.
Men de gingo tysta och modstulna därifrån. Matmora, som gifvit dem Guds lånet, hade sett så bister ut, slängt maten till dem och mumlat, men så att de alla hört det, ett en blef rent uppäten af tiggare från fjällen.
Husbonden, som kommit in, hade sett dem äta, där de stodo i rad vid spisbänken, och han hade sagt att tocke där sällskap passade bäst i fattighuset, och att om han inte hade hästarna upptagna af skogskörning, så gjorde han klokt uti att ge dem bakskjuts dit.
Barnen där hade sett så buttra och sura ut, som om de bott i ett fattighus i stället för i en så stor gård, där de voro så rika att de hade sex kopparkittlar på hyllan öfver dörren, och granna skåp och silfverskedar i en hel rad öfverst oppe i skåphyllan.
"Fast där va fint så tyckte jag att de va grannare hos Pelle", sade
Månke. "Si de va en rejel karl de."
"Grannare var de inte", invände Anna-Lisa. "Var de likt de, så farligt som där såg ut när vi kom, golfve lortigt och spisen svart, han ha väl int varit hvitlimmad på åravis, och fönsterglase så en int kunde si igenom de, och lakan och örngottsvar bedröflige innan vi fick tvätta dom. Nej grannare var de inte. De är int grannare nu, när golfve är hvitt, med matter på, och spisen är fin, och fönsterglase klart, — om jag vet —!"
Anna-Lisa såg virrig och villrådig framför sig.
"Ja, int vet jag heller", funderade Ante. "Bröde vi fick hos dom va tå bättre mjöl, och ljust och grant var där, mat fick vi där, och ändå är jag just som sint på dom."
"Mor, som sa att vi fick int vara sint, Ante. Nej int är jag sint", sade Maglena, "men när jag tänk på dom så blir jag mest rädd för folket vi ska komma till, ut i bygden. Jag är rädd för såna, som äg storgårdar. Dom ska ju ändå ha de så bra, me pängar te köpa för, så nödåre gör dom ingenting, —
"Ändå har en de bättre hos Pelle."