Syskonen gingo i grupp framme hos Ante. De hade så mycket att prata och fundera om.
"Och där fanns ändå ingen mor i gårn hos Pelle", anmärkte Månke.
"Nej, för då hade han kunna haft de behändigt ändå, å snyggt inom knutarna", afgjorde Anna-Lisa.
"Därsom moran varit som våran mora innan hon dödde", tillade Maglena med en drömmande blick uppåt. "Dom hade int nå roligt själf heller."
"Vi få raska på, så vi komma utöfver ån innan de bli mörkt", sade Ante och blickade upp omkring sig. "De börjar på te snå (pinblåsa) från nordost å de är aldrig nå'n behändig vind."
"Huru har småstintorna de nu då?" Ante stannade kälken, böjde sig ner emot småstintorna och stoppade fast fällen om Märta-Greta, som satt lite hankigt framför Brita-Cajsa.
"Mäta-Deta täg att hon vill ha vinga och flyda tom tatan där, tom jämt fal bleme ott", sade Brita-Cajsa.
"Etta Eta illa ha tå toa inna —, flyda opp te millmaste tana —, moj i millmaste tana."
Märta-Gretas stora djupblå ögon tittade allvarliga ut ur schalöppningen.
"Ja hör på hvad hon säg. Hon vill flyga till himmelska Kanan. — Mor är i himmelska Kanan" bekräftade Maglena, hon sköt schalen tillbaka för att få kyssa den lilla systern, som var så hjärtekär för dem alla.