"Se här ska du få min bulle. Jag sparde en just för den skull."
Maglena stoppade bullen ifråga, hel, som den var, in i Märta-Gretas mun.
"Gulla heller Maglena så tokigt du bär dej åt. — Ska du rent kväfva lilla våran", sade Ante, han drog tillbaka bullen ur munnen på den halfkväfda lillan och plockade in bit för bit af den i hennes begärligt öppna gap.
"Si här få dom en mjölksvätt till att värma sej me. Hon är duktig te mjölke nu Gullspira."
Anna-Lisa kom fram med en bra nog stor trävril fylld med varm, skummande mjölk.
"Uj-Yla! Tappa Uj-Yla", ljöd Märta-Gretas smekande röst ut ur schalen.
"Uj-Yla" gick fram och stötte med sin smala nos in i schalöppningen.
Nu bar det iväg igen med friska krafter. Den iskalla storgården och de harmsna känslor den väckt, var borta, ur tankarna. Vägen var redan tämmeligen bra uppkörd. En renhjord hade dessutom tydligen nyss gått fram där och trampat opp den. De tusentals spåren hade en lång räcka af vägen gjort den bred och öppen. Ett trasigt ostkar af flätade rötter, sådant som lapparna använda när de göra ost af renmjölk, låg midt på vägen.
Maglena tog upp det, och satte det på en kvist från en af smågranarna, som prickade ut vägen.
"Kom, och låt de ligga", murrade Anna-Lisa.