"De låg int nå bra, och lillgranen där ba mej göra'n fin", skrattade
Maglena, "men nu håll jag på te bli trött."
Det hördes på rösten att Maglena inte var så munter som hon låtsade vara.
"Ställ dej bakpå medarna en stund, så får du hvila", sade Ante. "Anna-Lisa och jag rår nog me er alla tre en bra bit. Jag är rädd för snöskya där, i nordväst öfver storfjälle. — Men det skall väl inte dra så långt om förrän vi få gå upp från ån här och nå byn, han talade om, Pelle."
De gingo fort fram öfver den släta väg, som på älfven gick fram öfver isen. Småstintorna hade somnat, åtminstone voro de alldeles tysta. Tysta voro de, som drogo också. Det låg liksom något hotande ängsligt i luften.
En vindstöt kom farande med ett långt klagande tjut. "Hu, en kan tro de vargarna är efter oss, så styggt låt de i vädret", sade Anna-Lisa och drog den tunna duken bättre om hufvudet.
"Du har väl lättare för att gå nu ändå, när du fått så bra på fötterna", frågade Ante med en blick ner på de visserligen betydligt lunsiga, men nya, rara laddarna.
"De var en sak de. Jag kan hoppa i dom, och dom sitt fast ändå." Anna-Lisa gjorde verkligen några inte vidare nätta skutt fram åt vägen.
Det var som om hon med det retat en sky af snöflingor, som legat på lur i barnens väg. Ty i ett huj kom hvass, piskande snö svepande om dem. Den trängde med ilsket hvin inom halsdukar och schaltrasor. Den kastade sig massvis öfver vägen, som snart blef ojämn och gick som i vågkammar. Hade inte smågranarna stått och stakat ut den, så hade barnen snart blifvit villade bort, på den förfärligt vida, nu obanade älfslätten.
Det blef så tungt att dra kälken genom den hopade snön. Ante ropade öfver till Maglena att hon fick klifva ner från medarna nu.
Maglena lydde och kom strax därpå klafsande fram till syskonen, hvilka, med geten mellan dem, bildade en tät grupp.