Så lätt det i en hast blef på kälken!
"Det var farligt hvad du var tung. Nu är det lätt som ingenting", sade Anna-Lisa och slet repet åt sig. Hon hade liksom fått annat humör sedan hon fick bättre på fötterna och slapp det svidande skoskafvet.
"Jag tyck en är int god för te komma fram i snön här, jag", puttrade
Månke, som just var midt inne i en drifva.
"Men jag går efter drifbottnarna jag", flämtade Per-Erik, "det bli lite fram och tillbaks, men jag orka rakt int med te klifva igenom för jämnan."
"Tror du det är mycket långt kvar te bys", frågade Maglena hviskande, och smög sin hand fast i Antes ena hand.
"Jag tror nog int de", svarade Ante, som med uppspärrade ögon försökte tränga igenom de vildt hvirflande, piskande snöflingorna.
"Vi mått stanna och stoppa om småstintena först, så dom få de varmare, så ska vi gå på fortare se'n."
Ante vände sig åt kälken. Han tyckte i snöskimret att det såg så underligt tomt ut där. I ett par steg var han invid den. Han gaf till ett skrik, ett hest, underligt utrop. Ett sånt skrik hade väl syskonen aldrig hört ifrån Ante, som alltid höll sig så tyst och allvarsam.
"Hva i fridens dagar är de åt dej, gosse", ropade Anna-Lisa till.
"Märta-Greta —! Ni mått väl si — Brita-Cajsa, hörer du!" Ante skakade lif i Brita-Cajsa, som sof stadigt.