"Hvar är Märta-Greta?"
"Int vet ja, hon ha ju teta här fö jämnan."
"Kan ni gå vägen fram ensammen nu, så går jag tillbaks efter Märta-Greta", sade Ante beslutsamt. "Gå bara så pass fort att ni håll värmen i er, och håll er mellan granprickarna."
"Ja ni mått göra som jag säj", upprepade Ante myndigt, men med ett djupt bedröfvadt utseende, nu till, då syskonen uppgåfvo ett tjut af skrämsel, sorg och fasa att bli lämnade ensamma, utan Antes tryggande skydd.
"Du Anna-Lisa må väl kunna tiga, och ni också, som är manfolk. Jag mått gå vägen tillbaka och si efter Märta-Greta. Hon kullra nog åf kälken straxt, när Maglena hade gått åf medarna. Kunde du inte ha fått stå där, så hade du sett de. Jag skulle latas jag förstås, och int dra så många.
"Ja, käre dej ampes (ängslas) int öfver de nu, int", snyftade Maglena. "Gå och sök lill Märta-Greta våran. Vi ska gå fram som storfolk vi. Fläskbiten ha vi te äta åf och bröd också."
"Ta dej an barna, Anna-Lisa."
"Si efter lillostkransen på grana; då jag satt dit en, så va vi med allihop, och då behöf du int gå längre än dit", ropade Maglena efter Ante, som halfspringande, nu med vind och piskande snö i ryggen på sig, gaf sig iväg utåt det igenyrda snöfältet.
_________________________________________________________________