Anna-Lisa tystade och lugnade Brita-Cajsa med jollrande prat, och med en ny varm mjölkskvätt. Den lilla, nu yngsta, blef stadigt faststoppad på kälken. Maglena gick härefter för säkerhets skull bakom och sköt på. Hon höll de snöbländade ögonen uppspärrade för att se till det inte äfven den här lilla skulle trilla af och bli borta för dem. Utan all Antes uppmaning därtill pulsade de långsamt, och tungt genom drifvorna, trötta, rädda, hungriga. De gingo i tungsam sorg efter lill' Märta-Greta, som med sitt lustiga språk, sina roliga påhitt, varit dem till så stor fröjd. De glömde alldeles bort huru tröttsam hon också varit, när hon ju skrikit om nätterna och behöft ansas, klädas och matas, bäras och pysslas om på alla sätt.
"Jag tänkte jag, att hon var ett fegbarn" (bestämd att dö tidigt), sade Anna-Lisa med gråt i stämman.
"Ja de flög för mej å, då hon sa att hon ville till moj i 'millmaste tana', som hon sa", tillade Maglena med en gammal människas sorgna, bekymrade uppsyn.
"Ja bara int vargen ha tagi na", anmärkte Månke gammelmansförnumstig i rösten, "han är farlig i vinter, vargen. Oppe i Frostviken har han vari ända framme vi gårdarna."
"Käre dej, tig", fnyste Maglena. "Ska en gå här och tänka de vargen rifvi lill Märta-Greta. Om int Ante finn na, sa har hon flugi opp själf till millmaste tana, och mor har varit här efter 'na, fast vi int såg de i snörase här."
"En kan nog int vara så säker på de heller", invände Per-Erik betänksamt och spottade framför sig. "Boströmen opp i Långvattne lär ha skrämt björn ur ide, så nu far han och spring svulten förstås. Björntasse ha nog rifvi na."
"Javisst", härmade Maglena Per-Erik med gnällande röst. "Och ända från Långvattne och hit, där jorden mest är slut, har björn sprungi för te äta opp lill Märta-Greta våran. Storgalten hos Sven Påls har väl kommi ut å, och fått väder åf 'na, och gamm 'brusen (gumse) hos skolärarns, så han kan få stinga ihjäl 'na."
Maglena brast i gråt. "Ni är så otäck te hitta på de ledt är, när de är ledt förut, så att —, så att jag bli sint. De är väl grannare då te tänke de mor flugi hit efter lill Märta-Greta, som hon hade så hjärtans kär. Om hon bara hade orka så hade hon nog tagi Brita-Cajsa å mej med sej å."
"Börje int på te prata som fegbarna du nu, också", afbröt Anna-Lisa systerns harmsna utbrott. "Jag tyck att vi ska int tänka nån'ting förr än vi få höra hur de är, när Ante kom efter oss."
"Ja han lär nog aldrig finne oss", muttrade Månke.