Men det gjorde han ändå, Ante. Han kom kafvande i snön, när syskonen voro så trötta, så uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara "sint" på hvarandra.
De orkade inte ens sticka handen in i barmen för att känna efter om någon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit.
Hade bara Anna-Lisa stannat eller satt sig ner i drifvan att hvila, så hade hela sällskapet följt hennes exempel, småpojkarna helst, i deras tunga, besvärliga kläder. Det var mest Gullspira, som hindrade dem att sätta sig ner och så somna af för alltid. Bara någon af barnen vände åt sidan i det syftet, så sprang hon iväg under högt bräkande. Och så måste de snart efter, så rädda som de voro att förlora henne.
Men de orkade inte länge rätta sig efter henne heller. Månke, som länge gått och stapplat, stupade omkull, och fräste ilsket när Anna-Lisa ville hjälpa honom på fötter och få honom iväg.
Så det var då som ett under att Ante ändtligen kom, för med honom blef det som lefvande lif i barnen igen.
Ändock kom han utan lill Märta-Greta —!
Ända fram till ostkransen i granen hade han gått, men inte sett ett spår af lill'stintan deras.
"Vargen ta nog vara på de han får", anmärkte Månke med ett tveksamt sidobläng på Maglena, hvilken med en lysande blick uppåt försäkrade, att då hade hon rätt ändå, när hon sagt att mor tagit Märta-Greta upp till himmelska Kanan. Vargen skulle väl alltid ha lämnat kvar nån klädtrasa, påstod hon ifrigt.
"Åh — han ha nog buri 'na med sej fullklädd", envisades Månke.
"Hva tro du Ante?" sade Maglena, och smög sig skälfvande af förskräckelse in till brodern.