"Jag vet int. De var bara hvita snön hopdrifven hela vägen Maglena, jag lid int te tänka de vargen rifvi lill Märta-Greta. Det är så tungsamt — just som jag, som rå for de."
"Du skulle hellre vara gla och känna de lättsamt, för si du mor har tagi hill'stintan hel, opp till sej."
"Du få int gråte, Ante."
Maglena strök brodern öfver kinden med sin isstyfva vante.
Men det tröstade honom icke. Stora gossen! Tårarna droppade och smälte samman med den piskande yrsnön, dar han gick framåtböjd och drog den i snömodden dock nu så alltför lätta kälken. Han kände knappt lättnad af att få nipvägen i sikte, som förde ifrån älfven upp till landmark. Och nu först märkte Ante att snöskyn stormat bort och att himlen emot aftonen klarnade.
_________________________________________________________________
NIONDE KAPITLET. "MILLMASTE TANA."
Jägmästar Kronhjort reste vägen hemöfver, just samma väg, som barnen dagarna förut traskat fram på. Han hade farit tätt förbi deras lill'gråstuga oppe i Frostmofjället, passerat storskogen och, liksom barnen måst stanna öfver i första fjällbyn för ovädret.
Han tänkte minnsann inte på att taga in hos Glasögonkarlen han inte, utan han hade bott på gästgifvargården och ätit en god frukost i kändt, muntert sällskap. Och så hade han kommit sig rätt sent iväg.
Nu for han ner på den sneda, krångliga vägen genom nipan, som barnen nyss gått, för att nå älfven och vägen där. Han satt i sin lilla kappsläde, klädd i vargskinnspäls, luden mössa och präktiga renskinnsstöflar, som nådde honom öfver knäna. Den piskande yrsnön gjorde honom icke så mycket, hälst han snart skulle få vinden på sidan.