Jägmästaren ämnade gina af och ta den riktning, som blott Lärkan, hans häst, och han själf kände till, snedt öfver älfven, opp emot åsen och till den stora kyrkby, där han hade sitt hem.
Just som han kom midt för den martall, som stod ytterst på en udde, där vägen gick fram och där han tagit märke för sin afväg, skyggade Lärkan och hoppade med begge framfötterna varligt öfver något, som låg midt i den snöpackade vägen. Så ställde sig hästen mol stilla, vände hufvudet och såg på husbonden.
Jägmästaren sprang vigt ur kappsläden. Han böjde sig ner under hästen.
Himmelens Gud hvad var detta! Ett barn, ensamt i sådan ödslighet, en liten stackare med bleka, af gråt blänkande kinder, inhöljdt i fattigmans trasor.
Jägmästaren stod en stund rådlös med barnet i famnen. Sof det, var det dödt!
Nej det lefde — det andades, började skrika: — "Moj" — "Ante" — "Uj-Yla" — "Ita-Tasta". Barnet snyftade och skrek och skakade af köld.
Den unge mannen stod dum och rådlös. Gift var han, och hem hade han. Men någon som helst vana vid eller erfarenhet af huru småbarn skulle ta's, ägde han icke, då han själf inga barn hade, eller någonsin haft.
Lärkan såg ut som om hon skulle ha förstått saken bättre. Hon skrapade med framhofvarna i snön, slog med hufvudet och såg på husbonden. Hvad var enklare än att ta det lilla människofölet, som hon så när trampat ihjäl med, och i ilande fart ge sig iväg hem med det, där det kunde få värme och vård.
Som om jägmästaren förstått hästens tankegång, grep han sig plötsligt an. Han tog den lilla skrikhalsen och trädde henne innanför pälsen. Men med ganska stor motvilja, ty jägmästaren var en mycket fin och prydlig man, rädd för smuts och trasor, framför allt rädd för skrikande, osnutna ungar. Och den här var en i högsta grad skrikande och i högsta grad osnuten barnunge.
Så, nu satt hon där fast insnurrad innanför den varma pälsen. Den lilla ungen tystnade så småningom, under den vaggande rörelse släden gjorde öfver obanad snö, och vid den vackra klangen af dombjällrorna, som skramlade duktigt. Ty hur tungt det är var, att komma genom snön, så gnodde dock Lärkan på af alla krafter. Det gällde att hinna hem med ett utfruset stackars litet människobarn.