Men nu hördes ett skrän från släden, ett tröstlöst, öfvergifvet lillbarnskrik.
Den unga frun slängde schalen. Hon sprang utför trapporna i några steg, tog det skrikande trasbyltet i famnen och bar det upp. "Lilla pyre — stackars lilla pyre — hvad ha de gjort åt dej. Tyst, tyst nu. Vi ska snart komma in till värme, och få mat i den stackars lilla kroppen."
Fru Gerda var ej rädd för skrikande, osnutna ungar. Hon var väl van vid småbarn från sitt barndomshem, där de varit en stor syskonskara. Till djup hemlig saknad, hade hon själf inget barn. Hennes önskan att få ta ett fosterbarn gillades ej af mannen. Han ville ej att de skulle "dra på sig ansvaret för andras barn", och pinades vid blotta tanken på "elaka, olydiga, skrikande, smutsiga ungar", något annat slag af barn kunde han ej tänka sig. Och nu var det han själf, som fört ett litet barn till huset!
Nu, på kvällen, sedan han ätit och hvilat sig, satt jägmästaren och såg på huru hans hustru snabbt och skickligt, ändrade om stora plagg till små, huru hon, på ett förunderligt sätt fick ihop en liten klädning, ljusblå till färgen, ett litet förkläde, ett par små byxor.
Hon var så ifrig, hans lilla hustru. Hennes ljusa hår lockade sig neråt pannan, och de annars bleka kinderna voro fint röda af ifvern och sömnaden. Hon såg upp till mannen med lysande ögon.
"Artur, vi få väl ha henne tills vidare? Du skall se henne. Hon ligger nedbäddad i en stor klädkorg ute hos Dordi."
"Tills den som rår om henne låter höra af sig får hon väl stanna. Vi kunna ju inte kasta ut henne på landsvägen. Ett under att icke någon varg af dem, som strukit fram här i dagarna, kommit öfver henne."
"Hu, och du sköt ju två sådana bestar bara i förrgår. Ack, om ingen rådde om henne, ändå! Hon heter troligen Henrietta, för hon kallar sig själf "Etta Eta". Hon är så rar. Och vet du, hon knäppte händerna strax hon hade fått välling och smörgås och sade "Tatt Du", och hon pratar så lustigt."
"Ja nog kan man tänka hvad en sådan där halftårsunge, eller hvad hon kan vara, skall kunna prata."
"Hon är mer än ett halft år, kära du, hon har ju munnen full af små hvita tänder och går omkring så näpet. Säkert har hon en bra mor."