"Hoppas det för barnets egen skull, om det en gång kommer tillbaka till henne."
"Åh, nej då — Artur. Vi släppa henne inte!"
"Hon har nog någon syster eller annan god vän, som heter Ullari, och som brukar ge henne mjölk, för när hon fick mjölk strax hon kom, så ropade hon gång på gång "Uj Yla".
"Ita Tasta säger hon också ofta. Jag brukar kunna tyda barnprat och gissar att hon menar "hvita katten", I morgon skall jag försöka få fatt på en hvit katt åt henne. När hon kom i säng, sedan vi värmt upp hennes små stackars förfrusna fötter, så knäppte hon händerna igen och sjöng, vet du, med riktigt ren röst, en så söt melodi."
"Med ord till också?" frågade jägmästaren lite spefullt, ehuru han inte kunde låta bli att med påtagligt nöje lyssna till hustruns beskrifningar.
"Ord, det förstås, men jag kan inte få ut hvad de kunna betyda.
Oupphörligt sjöng hon samma ord så ljufligt, med hufvudet på sned:
"Millmaste tana."
"Åh, — Vildmosse svanor! Det var en visa, som mor min sjöng för mej när jag var barn och skulle somna, en visa om vildmosse svanor. Jag tror det var af den visan jag fick skog och vildmossarna så kära att jag blef skogsman."
"Men nog är det underligt att det lilla fattiga pyret från nordens och nödårets värsta trakter skall komma hit till oss och sjunga den visa, du, som är skåning, somnade vid som liten. Och så att du, som aldrig tänkt på att tyda barnspråk, nu genast förstår hvad hon sjunger. Det är rakt som mening i det."
"Ja det är rätt underligt, — det nekar jag inte till", sade jägmästaren, ganska smickrad af att hans barnspråkstydning uppskattades af hustrun.
"Om nu ingen kommer och återfordrar henne, så nog får hon stanna för mig. Det blir värst för dig, som skall ta henne om hand."