"Ita Tasta tomma, ny dotta, sunna, vyssa—millmaste tana, ny dotta."
Märta-Greta, som redan var helt hemmastadd inne i jägmästarens vackra trefliga rum, kom tultande in och drog nu Brita-Cajsa med sig. Hon ville visa henne ny "docka", en riktig sådan med klara ögon i fint porslinshufvud, och hon ville att de skulle sjunga och vyssa henne till sömns, som med förra "dockor" varit brukligt.
Småttingarna bäddade åt dockan inne i symaskinslådan i sängkammaren. Där inne hos fosterföräldrarna hade Märta-Greta numera sin egen prydliga bädd och lilla säng. Brita Cajsa lade äfven sin docka, ett vedträ inlindadt i trasor, i maskinlådan —. Så sjöngo småstintorna ljufligt och andäktigt sin sång om himmelska Kanaan för de båda sömniga dockorna, medan de vippade lådan mellan sig.
Gerda, fostermamman, sprang efter mannen. Han måste höra och se dem, se, och jämföra det redan rödkindade, frimodigt blickande lilla hittebarnet i nätta, rara kläder med den andra, den lilla bleknosen med lidande blick och tunna, utslitna paltor. Gerda visste väl hvarför hon ville ge mannen denna anblick.
De båda makarna stodo slutna intill hvarandra och hörde på barnens sång.
"Du Artur. — De sjunga om "himmelska Kanan". Hör på den här lilla nya, och det är inte om "Vildmosse svanorna", tillfogade hon skyggt. "Du tycker väl inte att du blifvit narrad af den där lilla Guds ängelen!"
"Nej i sanning, ej. Jag skall säga dig att nu ville jag alldeles inte vara utan henne. Det skulle bli allt för tomt och tyst i huset igen."
"Artur mins du ordspråket, som säger: Grytan, som kokar för en, kokar lika lätt för två."
"Säger du det. Gud vet ändå —!"
Jägmästaren såg begrundande på de små där på golfvet, som fortfarande sjöngo och vippade med maskinlådan emellan sig. Den ena af dem skulle och ville han ju behålla. Men den andra — den bleka lilla varelsen med tunna kinder och de mörka, lidande ögonen —, ja hon måste ut igen på landsvägen. Och ingen mor eller far ägde någon af dem, det hade hans hustru berättat.