"Ja, så låt, i Guds namn, grytan koka för två", sade han till sist.
Banen sjöngo och sjöngo, medan fosterföräldrarna, allvarliga, med ljusa anleten gingo ut till de större barnen, som sutto i köket och pratade med Dordi. De ville ej ta de små utan de störres medgifvande. Och man kan förstå, att i en liten gård där själfva fönstren logo och blinkade upp under takåsen, och där gården själf var som struken med lingon och grädde, där skulle det ju bli godt för småstintorna att få stanna.
_________________________________________________________________
TOLFTE KAPITLET. ARBETSFÖRTJÄNSTER OCH PENNINGFRÅGOR.
När de återstående barnen nu fortsatte vägen voro de icke längre så tunga i tankarna. De hade så mycket märkvärdigt att tala om. Först om den granna frun, som var så mild i ögonen. Om lakanen med spetsar, och om röda täcken till småstintornas bäddar talade de, och om den fina goda mat, som små'en nu skulle få för jämnan.
"Och si ni, de är så riktigt folk dom ha' kommi till, så'nt, som mor skulle likat", sade Ante allvarligt. "Frun hon satt vid korgsängen i går kväll och lät småstintena läsa lill'böna deras, och så sa hon att dom skulle be Gud bevara syskona, som gick ute, och låta oss alla bli snällt, godt folk. De tyckte jag om och därför fick dom bli där."
"Du hade nog måtte låta dom stanna i storbondgår'n å, om dom hade velat ha' småstintorna där, fast folke där var båd' sur och elak", sade Anna-Lisa, lite försmädligt.
"Aldrig i världens tider", tog Ante häftigt i, "var så god du. — Där, som husbond svor så farligt. De kan komma hvad ondt som hällst öfver en tocken gård, och de skulle småstintena få li' af å."
"Ja", tillade Månke, "och drängarna ute på går'n, som skulle sätta hästarna för stöttingarna, dom ropa 'tusan djäflar' jämt. "
"Hu de är rent farligt", sade Maglena och ryste.