"Så här sa han", fortfor Månke, liksom belåten att få upprepa det "farliga": "Ta hit yxfan, så jag får slå i spiksatan i den förbannade stöttingen."
"Tig gosse! Är du tokig som rent drar ondt öfver oss med att säja om så farliga ord. Mor, som var så rädd för svordomsord", sade Ante förskräckt och bedröfvad.
"Ja för dom kom med det som ondt är, hit till jorden. De förstås de, att onden själf kom, då man ropar efter en", tillade Anna-Lisa. "Tänk pigan deras svor också. Hon kom in med råmjölk, för en ko hade nyss kalfvat hos dom, och när hon stöp och spillde ut en skvätt, så sa hon, — 'den' — jag vill inte säga så styggt —, mjölken."
"Ja styggt är de, och ni behöfver väl int tänka de jag hade lämnat småstintena i en så'n gård, om dom också fått hvetmjölspankaka och fläsk och sötkaffe (dopp) hvarenda dag."
"Ja småstintena hade kanske lärt sej svära i en sån gård, dom å", misstänkte Per-Erik.
"Men dom hade fyra hästar där, och bössa på väggen, och husbonn, hade en slidknif, som var grannlåt riktigt, så nog hade småstintena fått de bra å på sitt vis."
"Nu ska ni få si slidknifven jag fick tå' jägmästarn", afbröt Ante. Han tog fram ur barmen en knif i slida, en knif med svart glänsande skaft och läderslida, en knif, som var blänkande hvass i eggen och tunn i spetsen.
"Nej, gosse!"
Månke stannade midt på vägen som förstenad. "Han har väl tusen kronor han, som kan nännas ge bort en tocken där. Hvad kom de till att han gjorde de?"
"Jag skulle hjälpa Dordi te spänte sticker och hade bara min gamm-knif. Jag vet int om, hon har sagt någe till jägmästarn, men då jag var in ten och tacka för oss, sa gaf han mej knifven. Och så sa han, att en bra Svensk, som vet att väl bruka sin knif, alltid kommer att reda sej och gå fram med heder."