"De låt grant sånt där tal", sade Maglena drömmade.
"Frun där, som var så farligt behändig, hon gaf mej så fint garn. Si här ska ni få si. —"
Maglena tog en pappersstrut innifrån den om lifvet tillknutna schalen. De stannade kälken, voro nu midt i en skogsdunge, borta från ögonen på folk. Hon satte sig på kälken.
"Si här —, rödt garn till rosor, och grönt till blad, och brunt till stjälkar."
"Men hvar —, hvar i fridens dar skall dom sitta?" frågade Anna-Lisa, lika förvånad i uppsynen hon, som de andra syskonen, hvilka i yttersta häpnad togo Maglenas härlighet i betraktande. Däribland var äfven en virkkrok af ben, samt en omgång strumpstickor, fästade i ett nystan grått garn, som äfven höll en glänsande stoppnål.
"Så här sa' hon till mej, den där behändiga frun."
"Kan du sticka", sa hon.
"Hjälpanes, de måtte du väl kunna", fnyste Anna-Lisa.
"'Ja', sa jag också, var så god. — Du kan väl låta mej tala till slut! 'Ja' sa jag."
"Nå, hva sa hon då?" frågade Månke ifrigt.