"Här ska du få si' sa hon."
"Hva fick du si då", ifrade Per-Erik, som for med handen öfver det granna garnet, som om han velat smeka det."
"Jämmerligen, ni fråga och gorma, så jag ät opp hva jag ska säga, och int mins de'."
"Du skulle få si nånting", hjälpte Ante henne på trafven.
"Ja så var de, men tig nu. Hon viste mej ett par vantar, si ni så fina vantar, att ni int sett slikt."
"Dom kosta mycke pengar kan en veta", sade Månke betänksamt.
"Ja, sir du, de gjorde dom, men int för den, som kan sätta ihop dom — för då kostar de bara garne."
"Garne, ja, men de kosta väl int intvätt de häller", funderade
Anna-Lisa.
"Ni är då så farligt besvärlig med te sätta ihop ledheter, så jag vill nätt och jämt tala slut", knotade Maglena. Hon tog dock nådigt fram en halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet ännu satt fast.
Den var "påtad", så som kvinnfolk opp i Norrland förr, med en liten benkrok påtade ihop präktiga starka vantar. Och på den halfvan var sydt med garn röda rosor, gröna blad och bruna stjälkar.